Eldin hade sysslat med hemstädning i snart 25 år. Hon hade aldrig någonsin sett ett liknande hus. Hon blickade upp längs den putsade fasaden och pausade vid vartenda ett av de enorma fönstren som bröt den gula färgen. Det kändes som att huset sträckte sig upp till molnen. Till och med takplattorna hon såg långt där uppe var imponerande. Hur ofta är takplattor imponerande? Detta frågade hon sig själv.
Hemstädning då ja. Det var det hon arbetade med och som hon gjorde bäst. Hon städade hos alla stadens rika familjer, i stort sett. Ibland fick hon lov att tacka nej till arbeten. Den här chansen för hemstädning fick hon dock inte slarva bort. Det var en nyinflyttad familj som låtit bygga huset på udden där det tidigare hade legat ett nergånget vandrarhem. Huset var verkligen enormt. Säkert dubbelt så stort som det näst största hon sett och utfört hemstädning i.
De hade kontaktat henne på telefonen för ett par dagar sedan. Eller ja, någon assistent hade kontaktat henne och bett henne komma över. De ville få en ”vibe” innan de bestämde sig att anlita henne för hemstädning. Vilka trodde de att de var egentligen? Visste de inte att hon var bäst i stan på hemstädning? Sanningen är förstås att de inte visste det eftersom de var nyinflyttade. Detta visste förstås Eldin också.
Hon ringde på klockan. Den ringdes på med hjälp av ett rep som hängde ner på ett gammaldags vis. ”Jävla trams” hann hon tänka innan en figur öppnade dörren. Han hade överbett och bakåtslickade hårstrån på huvudet. Det är synd att kalla det frisyr eftersom det mesta hade tappats. Han såg överlägsen ut, och bar fluga. Vem bar fluga nu för tiden egentligen? Och gissa vad han hette. Helt rätt: Han hette förstås Edward.
- ”Edvin. Med hemstädning ja. Hej hej” sa hon och sträckte fram handen mot mannen.
Den märklige, tunnhårige mannen tittade ner på hennes hand innan han blundandes skakade den och upprepade ”Hemstädning var det ja. Välkommen att stiga in”. Hon log ansträngt och gick in i hallen där hon kanske skulle komma att utföra hemstädning. Det var högre i tak än i salen där hennes son gick i gymnastik på tisdagar. Detta kände hon sig tvungen att kommentera.
- ”Hemstädning här kan nog bli roligt. Och välbehövligt inte minst. Tror du inte det, Edward?”
Den pingvinliknande mannen svarade inte utan gick vidare in i en sal som, om möjligt, var ännu större. Där inne satt paret som ringt dit Eldin för förfrågan hemstädning. Detta kunde minsann komma att bli intressant.